Skriver av mig..

Ja vart ska man börja..?

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, känner bara att jag måste lätta på hjärna o hjärta utan att säga för mycket.

Det finns vissa saker i livet som jag brukar kalla hjärnspöken eller ja kanske alterego om man nu hellre vill kalla det så.

Mina hjärnspöken och som senare kan komma att bli alterego kan ibland komma att bli en riktig plåga om jag låter de gå för långt. Det kan vara mat, träning, eller bara mitt förflutna. Det enkla med att man saknar det som var på något sätt eller att man funderar på varför allt blev som det egentligen blev. 

Jag brukar säga att allt har en mening, men ibland börjar jag fundera på om det verkligen är så eller om man själv är ansvarig för hur det var eller hur det är nu?

När ens alterego väl börjat växa då är det(i alla fall för mig) svårt att sluta tänka ALLS. 

Personligen har inte mitt liv kanske alltid varit det enklaste men jag har alltid lyckats ta mig upp på EGEN hand även fast jag inte alltid orkat så har jag vägrat hjälp. Har alltid tänka "Jag klarar mig själv, jag kan ta i tu med det på mitt eget sätt" det har klart alltid varit på gott och ont. 

Livet handlar inte alltid om bra saker. Men när de bra sakerna väl dyker upp känns dom så främmande, så svarta, så overkliga..Det är så att jag bara väntar på att det ska gå åt helvete.

Ja jag kanske är negativ, men det är de som folk alltid har sagt till mig "Sluta vara så negativ". Men det är bara sådan jag är just för att jag varit med om så himla mycket skit. Man lär sig att se saker o ting på ett helt annorlunda sätt då, med ett par helt andra ögon. 

Ibland önskar jag att man bara kunde gå tillbaka till barndomen då verkligheten inte hade börjat än och där verkligheten inte kan komma ikapp en. 

Ikapp en, synd att man inte kan fly från sin verklighet. Jag har lärt mig att det inte går, efter ett desperat försök om liv o död att flytta.

Jag, den som jag kom tillbaka som håller sakta på att försvinna igen. Den gamla jag håller då sakta men "säkert" på att komma tillbaka.

Vad gör man åt en sådan sak? 

Går man till en psykolog?

Löser man det på sitt egna sätt, så som man alltid gjort förut eller försöker man bara förtränga det som håller på att hända?

Jag vet inte..Jag vet inte längre. 

Det finns inga ord, bara tankar, alterego och hjärnspöken.

Livet är inget man väljer, det är något man får varken man vill eller inte. Sedan är det upp till var och en att göra det bästa av det. Det är ingen gåva, det är ett rent lotteri.

Jag är den jag är, men det är bara för att jag gjort detta till mitt liv..

Jag har gjort val som gjort att jag är den jag är, jag har gått igenom saker som gjort att jag är den jag är och egentligen kan jag väl inte klaga. Jag lever ju fortfarande. Eller ja, jag finns i alla fall på denna jord.